De som underhåller, reparerar och bygger om järnvägen utsätts för stora risker som kan leda till allvarliga olyckor och dödsfall. Men kraven på ökad och punktlig tågtrafik äventyrar deras arbetsmiljö, menar säkerhetsforskaren Johan M Sanne vid Linköpings universitet.
– Frågan är hur vi kan skapa bättre förutsättningar för både ökad järnvägstrafik och ett hållbart arbetsliv för dem som arbetar i spårmiljö.
Johan M Sanne är forskare på Tema teknik och social förändring och studerar riskhantering och säkerhetsstyrning i komplicerade tekniska system som till exempel järnvägen. Han har just avslutat ett forskningsprojekt om lärande från olyckor och tillbud vid arbete i spårmiljö som bygger på en analys av 37 utredningar mellan 2003 och 2010.
Tågtrafik och högspänning gör att järnvägstekniker som arbetar med underhåll utsätts för stora risker. De är helt inställda på att trafiken går först och anpassar arbetet efter det.
De som är med om ett tillbud eller en olycka på arbetsplatsen ska rapportera händelsen till arbetsgivaren. Särskilda utredare analyserar sedan vad som har hänt och föreslår vilka åtgärder som bör vidtas.
Men Johan M Sannes tidigare forskning visar att alla tillbud inte rapporteras.
– Järnvägstekniker berättar ofta i det egna arbetslaget om tillbud och ”nära-ögat-händelser” som de varit med om, men de rapporteras inte alltid till arbetsgivaren.
Berättandet fyller en viktig funktion i arbetslaget för att förklara och bearbeta det som har hänt. I regler handlar det om olyckliga omständigheter och sådant teknikerna själva kan påverka, men inte om bakomliggande faktorer. Berättelserna saknar det systemperspektiv som är nödvändigt för att förstå vad som orsakar olyckor och tillbud.
Bland utredarna finns å andra sidan en föreställning om att olyckor är ett undantag.
– Det gör att de letar efter fel, men olyckor inträffar därför att man gör som man brukar göra. Marginalerna kan vara små och det räcker att något oförutsett inträffar för att olyckan ska vara framme, säger Johan M Sanne.
Han menar att utredarna inte har tillräcklig förståelse för hur teknikerna organiserar arbetet, hur de brukar resonera och handla under arbetets gång.
Men ofta är det faktorer bortom både teknikernas och utredarnas kontroll som leder till olyckor. Grundläggande förutsättningar, som kunskaper om risker hos dem som upphandlar järnvägsunderhåll, planering och prioriteringar när tidtabeller läggs, är avgörande för ett säkert arbete.
– Även om sådana brister tas upp i utredningen så ses de som oundvikliga. Det gör att utredarna sällan föreslår åtgärder som gäller de grundläggande förutsättningarna. Istället åtgärdas problem som kan påverkas av chefer på lokal nivå.
Sett ur ett lokalt perspektiv kan det vara rationellt, menar Johan M Sanne, men bara i viss utsträckning. Det kan till exempel leda till att ett fel som finns på flera platser bara åtgärdas på olycksplatsen eller att åtgärderna blir ineffektiva därför att orsaken finns på en övergripande nivå.
För att utredningarna ska leda till förändringar gäller det att övertyga med rätt argument.
– Lägre chefer och medarbetare övertygas med känslomässiga argument om att olyckan kunde hända även dem, medan högre chefer vill se värdet av investeringar som görs för att öka säkerheten och bevis på att händelsen skulle upprepas om inga åtgärder vidtas, säger Johan M Sanne, som i mitten av juni tillträder en forskartjänst på IVL Svenska Miljöinstitutet där han kommer att utforma nya metoder för att skapa ett hållbart arbetsliv.
