Antalet som omkommer i järnvägssystemet ska halveras till år 2020 jämfört med år 2010. Det har Trafikverket beslutat som ett led i arbetet med nollvisionen. Ett antal åtgärder ska sättas in för att minska självmord och andra personpåkörningar på järnväg och säkerheten i plankorsningar ska förbättras.
– På sikt är visionen givetvis noll döda på både väg och järnväg. Som etappmål är det både logiskt och realistiskt med en halvering till år 2020, säger trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall på Trafikverket.
För den som reser med tåg är nollvisionen nästan uppnådd. Under de senaste 20 åren har endast ett ytterst fåtal passagerare omkommit i järnvägsolyckor. Däremot är det absolut livsfarligt att bli påkörd av tåget. Åtgärder för att minska påkörningsrisken är därför det viktigaste sättet att få ned dödstalen. De senaste fem åren har i genomsnitt 91 personer årligen dödats och 21 personer skadats allvarligt i järnvägssystemet. Cirka 75 procent av de omkomna är konstaterade självmord.
– Vi kartlägger vilka sträckor som är mest utsatta. Nästa steg är att göra det svårare att ta sig ut på spåren eller att ha system som larmar, säger Claes Tingvall. Forskning visar att när man förhindrar att någon tar sitt liv kommer personen sedan ofta på bättre tankar eller får vård. Då har vi räddat liv.
Genom att minska möjligheterna att ta sig upp på spåren reduceras också risken för andra personpåkörningar än självmord, exempelvis när personer genar över spåret.
En mindre del av järnvägsolyckorna sker i plankorsningar mellan väg och järnväg där cirka tio personer per år dödas. Totalt finns cirka 6 300 plankorsningar i Sverige. Under 1980- och 90-talen pågick ett program för att förse utsatta korsningar med bommar och med att ta bort vissa helt oskyddade korsningar. Det ledde till en kraftig minskning av plankorsningsolyckorna. Det finns nu behov av att gå vidare med fler satsningar för att höja säkerheten i plankorsningar.
Exakt vilka åtgärder som ska sättas in är inte beslutat än, utan etappmålet om en halvering av antalet omkomna i järnvägssystemet ska framför allt ses som en färdriktning i den fortsatta planeringen.
