”Utredningen måste göras om”

Foto: SJ/Stefan Nilsson

Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet är mycket oroat av Trafikverkets förslag: Inriktningsunderlag inför transportinfrastrukturplanering för perioden 2018-2029. Det innebär att stopp för nya stora järnvägsinvesteringar för att kunna satsa mer på underhåll. Men det underhållet koncentreras till storstäderna och banorna mellan dem, medan underhållsskulden för övriga banor inte åtgärdas.

Utredningen måste göras om. Istället för att lägga förslag efter prognoser och styra framtiden efter en dåtid med trender som redan har brutits bör man arbeta med målstyrning. Vilket samhälle vill vi ha och vilka restriktioner finns det?

Utredningen tar ingen hänsyn till klimat, miljö eller framtida fossilbränslebrist. Nu kalkyleras med dubblad lastbilstrafik till 2050 och 55 procents ökning till 2030, mer flygtrafik och nedläggning av järnväg. I stället föreslås buss med dubbla restiden. Resurserna koncentreras till storstadsområdena på övriga landets bekostnad. Det blir katastrofalt för näringsliv och arbetsmarknad och för Sverige.

Järnvägsfrämjandet är mycket oroat över ytterligare av eftersatt underhåll med följande sänkt axeltryck, hastighet och så småningom nedläggning. Vi vill i stället ha en upprustning av hela Sveriges järnvägsnätet med helsvetsad räls, betongslipers och makadam. Det rör sig om kanske 15 miljarder kronor. Det Trafikverket kallar lågtrafikerade banor med färre än 30 tåg per dygn är det av dålig standard. Med upprustning skulle trafiken mångdubblas. En förvaltningsform värd att pröva för regionbanor vore en Inlandsbanemodell med bidrag från staten men med kommunerna som ansvariga. Att dra ut på upprustningen ger förlust. Finns inte nog kapacitet i Sverige får man gå utomlands. Järnvägsutbildningar bör stärkas.

Det bör ses som en investering. Den är förmodligen så lönsam att man kan låna till den och få kostnaden täckt med sänkt banunderhåll och ökade banavgifter från ökad trafik. Medel kan också fås genom att överföra vägmedel till järnväg och skjuta upp investeringar på en miljard om året för det nya europeiska signalsystemet ERTMS. Operatörerna vill inte ta kostnader för det, omgivande länder är inte så intresserade av att införa det, och vårt ATC fungerar väl.

Trafikverket bör använda Samvips som trafikkalkylmodell i stället för Sampers. Då skulle man få ett mer rättvisande trafikflöde som bättre tar hänsyn till tillkommande trafik från mellanliggande stationer och nätverkseffekter.

Regeringen bör byta ekonomisk teori till en mer keynesiansk. Dagens politik innebär förstörelse av realkapital. Investeringar skall inte ligga under budgettaket som om de vore driftskostnader som gjorde oss fattigare. I stället för anslag bör man låna, kanske som järnvägsobligationer. Banbygge bör inte ske i småsträckor utan för hela banan i en följd för att få lågt pris och snar trafikantnytta.

Järnvägsfrämjandet vill se en snar uppbyggnad av ett höghastighetsnät. Det skapar ökad integration. Genom att skilja snabb och långsam trafik från varandra kan kapaciteten på dagens stambanor tredubblas. Höghastighetsbanorna bör till större delen byggas på bro och inte med konventionell banvall. Det skapar inte barriärer och kan lättare anpassas till landskapet. Det blir ingen extrakostnad för att klara banstabiliteten, och de kan byggas fem gånger så fort med industriell teknik. Priset för Europa/Götalandsbanan blir 100 miljarder kronor i stället för 256 miljarder kronor. En bana Oslo-Köpenhamn har ännu större befolkningsunderlag. Järnvägsfrämjandet vill som i järnvägens barndom investera en procent av BNP per år i järnvägsinvesteringar för att på 15 år för att bygga om Sverige för järnväg.

Hans Sternlycke, ordförande för Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet

 

Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet skriver att om banorna rustades med helsvetsad räls på betongslipers och makadam för under 70 miljoner kronor milen skulle resandet mångdubblas och tåget bli dubbelt så snabbt som bussen.