Ledare -Svenska järnvägsplaner spårar ur

Framtiden för det svenska stambanenätet ter sig osäkert. Foto: John Hardwick

För tio år sedan fanns ett omfattande stöd i riksdagen för utbyggnaden av nya stambanor. Den konsensus som fanns kring höghastighetsjärnvägens utbyggnad tog slut när den nya regeringen meddelade att man stoppar projektet. De politiska konflikterna när det gäller projektet Nya stambanor för höghastighetståg illustrerar djupa motsättningar när det gäller framtiden för svensk transportinfrastruktur.

Skiljelinjerna mellan de olika uppfattningarna om transportpolitiken är tydliga. På ena sidan finns borgerliga nationalekonomer och representanter för partier på höger­kanten vilka motsätter sig höghastighetstågen. Man menar att det leder till att mer kostnads­effektiva transportinvesteringar inte blir av. På den andra sidan hittar man liberala ledarskribenter, trafikforskare, företrädare för industri och näringsliv, kommunpolitiker samt rödgröna politiker som menar att samhällsnyttan på sikt kommer att vara betydande.

I debatten har jämförelser med utbyggnaden av de första stambanorna på 1800-talet varit vanliga. En framsynt finansminister, Johan August Gripenstedt, menade att en satsning på järnvägen erbjöd en väg ut ur den då utbredda svenska fattigdomen. Sveriges konung Oskar I delade  Gripenstedts visionära planer och utsåg honom till konsultativt statsråd. Det gjorde att planerna på utbyggnaden av stambanorna kunde fullföljas. Västra och Södra stambanan var färdigställda 1864 efter en byggtid på endast nio år.

Gripenstedts planer möttes av misstro och man ansåg, då som nu, att stambanorna skulle bli olönsamma och att det var riskfyllt att sätta sig i skuld till utlandet. Samma resonemang möter man i dag. Det är bättre att underhålla det man har än att kasta pengar på osäkra projekt - menar företrädare för högerblocket. Men när det gäller lönsamheten i att bygga ut höghastighetsjärnväg så beror den på vem man frågar och hur man räknar. Det finns utredningar som redovisar både vinst och förlust för utbyggnadsplanerna.

För den som försöker att sätta sig in i resonemangen kring infrastruktursatsningarna, de handlar ju om så mycket mer än nya stambanor, så framstår de olika sidornas argumentation snarare som filosofiska än sakliga. Saken framställs som om att bygga järnväg skulle minska utrymmet för underhållet och tvärt om, att underhållet av befintlig infrastruktur inte skulle kunna genomföras om planerna på höghastighetsjärnvägen blir verklighet. Självklart är att det finns inget som hindrar att man gör både och.

Gripenstedt insåg att lånefinansiering var ett effektivt verktyg för att säkra utbyggnaden av stambanorna. I dag menar Trafikverket samma sak. Och det finns goda exempel på lånefinansierade infrastrukturprojekt i modern tid – Öresundsbron är bara ett av dem som visar att man kan bygga stora projekt med god lönsamhet.

Det kanske är så att det inte går att räkna hem stora infrastrukturprojekt i förhand. Vare sig Gripenstedt eller någon annan kunde lova att stambanorna skulle bli en lönsam affär för Sverige. Det var snarare ett visionärt tänkande som gjorde att planerna sattes i verket. I dag har vi facit. Nu är det ingen som ifrågasätter byggandet av stambanorna eller Öresundsbroprojektet eller andra stora infrastrukturbyggen. Väl på plats så fyller de sin funktion i samhällsbygget.

Kanske skall vår kung göra som sin föregångare Oskar I och utse en visionär person som med kraft kan genomföra den nationella planen för transportinfrastrukturen? Sverige behöver de nya stambanorna nu.  

bild