Norrbotniabanan kommer att innebära stora genomgripande förändringar i norr. De långa avstånden mellan kommuncentra kommer att överbryggas med snabb och effektiv trafik, men än viktigare är att näringslivet kan behålla konkurrenskraften. Banan ska stå klar senast 2030 efter de överenskommelser Sverige har med EU och nu, medan järnvägsplanearbetet pågår, väntar vi bara på att hela banan ska skrivas in i den nationella planen för regionens, Sveriges och EUs framtid. Det skriver Yvonne Stålnacke, kommunalråd i Luleå kommun i en debattartikel.
Med korta anslutningarna till redan befintliga transportkorridorer skapar Norrbotniabanan internationell och nationell närhet. Frågan om en kustjärnväg från Umeå och norrut har varit uppe på bordet ända sedan stambanan genom Norrland byggdes för över hundra år sedan. Redan då protesterade regionen mot beslutet att dra banan en bit in i landet för att skydda järnvägen som var av strategisk betydelse om invasionsstyrkor skulle äntra kusten och med järnvägens hjälp göra snabba truppförflyttningar.
Närmar sig ett genomförande Frågan hade förmodligen dött ut för länge sedan om det tidigare beslutet att bygga stambanan en bit in i landet hade varit helt korrekt. Men det var här, längs kusten, som industrin och de större städerna fanns och finns idag. Därför lever frågan om Norrbotniabanan vidare och närmar sig ett genomförande. Malmen, stålet, skogen och vattenkraften är viktiga, inte bara för de båda länen inom vilka Norrbotniabanan ska sträcka sig utan också för Sverige och EU. År 2014 gjorde industrin i Norrbotten investeringar motsvarande 32 950 SEK per person medan snittet för riket låg på 5725 SEK. Gruvföretaget LKAB har de senaste tjugo åren levererat 28 miljarder till ägaren staten och cirka 40 miljarder i form av skatt till staten. 90 % av all järnmalm som produceras i EU kommer från Norrbotten. Varje dag transporteras malm motsvarande sex Eiffeltorn från Norrbotten och ut i världen. Från min tidigare arbetsplats SSAB fraktas stål motsvarande ett Eiffeltorn söderut varje dag för vidareförädling i Sverige. Av malmens brytningsvärde på 25 miljarder SEK vidareförädlas detta till 550 miljarder SEK i Sverige och ytterligare 550 miljarder SEK ute i Europa. ”Att knyta ihop orterna längs kusten blir en nödvändighet” Visst, det går bra för näringslivet i norr. Men problemet är att det inte finns expansionsutrymme för näringslivet. Det är fullt på järnvägen och näringslivet har ett skriande behov efter arbetskraft med rätt kompetens. De stora industrierna, som behöver all järnvägskapacitet de kan få, har dessvärre en undanträngningseffekt på mindre företag som vill komma upp banan, utöka och eller säkra sina järnvägstransporter. Det finns helt enkelt inte plats! I Norr- och Västerbotten arbets- och studiependlar vi kortare sträckor än i övriga Sverige på grund av de långa avstånden. Det gör det svårt att klara kompetensförsörjning. Trots att Skellefteå ligger mitt emellan två städer med tre universitet har man lägre högskoleutbildning i Skellefteå än i de båda universitetsorterna. Det blir tufft för det teknikintensiva näringslivet på orten. De båda länen har ett starkt näringsliv, tre bra universitet, attraktiva orter och en lägre arbetslöshet än riket i övrigt, men de långa avstånden sätter käppar i hjulet. Att knyta ihop orterna längs kusten blir en nödvändighet. Norrbotniabanan utgör en central del av det svenska transportsystemet och öppnar upp en nordlig entré till Sverige med korta anslutningarna till redan befintliga transportkorridorer som tillsammans skapar en internationell och nationell närhet. Halverade restider, ökad kapacitet på järnväg, ökad valfrihet om var man vill bo och arbeta, dubbelspårsfunktion tillsammans med stambanan genom övre Norrland och minskade koldioxidutsläpp; Vi är väl förberedda på Norrbotniabanan och vad den kommer att bära med sig för regionen, Sverige och EU. – Det är dags att bygga nu!
