Sluta skyll på teknik. Det går att köra tåg till Europa

Tåg passerar ständigt broarna och tunnlarna i Danmark, utan svårigheter. Foto: Peter Brinch/Øresundsbron

Ledare: Peter Wolodarski

När broarna över Öresund och Stora Bält byggdes upphörde tågtrafiken från Sverige till Tyskland över Danmark. Det borde ha blivit tvärtom. När jag reste till kontinenten som barn på 1980-talet var det tåg och färja som gällde. Flyg var ett alldeles för dyrt alternativ. På 1990-talet byggdes två broar över Öresund respektive Stora Bält som gjorde det möjligt för svenskar att resa landvägen till Tyskland, utan byte.

Men mitt i denna historiska förändring inträffade ett annat skifte, som i dag framstår som obegripligt. Ty samtidigt som avståndet till Centraleuropa krympte, tack vare broar och tunnlar, så upphörde all persontågstrafik direkt mellan Sverige och Tyskland.

De nya förbindelserna borde så klart ha underlättat för järnvägstransporter mot kontinenten. Men i stället blev det tvärtom. Inte ett enda persontåg har de senaste decennierna kört denna väg. Vi byggde modern infrastruktur. Men svenska tågresenärer som ville ta sig längre än till Danmark fick det sämre.

Det finns två huvudsakliga förklaringar till att det blev så här.

För det första sammanföll bygget av de nya broarna med att flygtrafiken i Europa avreglerades. Det blev i ett slag mycket billigare att flyga, och därmed fick järnvägen det rejält svårt att konkurrera. Tåget, som tidigare var ”billigt”, upplevdes nu som dyrt i förhållande till flyget, vars bränsle inte ens är beskattat vid internationella resor.

För det andra ledde avregleringar och framväxten av en inre marknad i Europa till att de tidigare statliga monopolbolagen inom järnvägen förlorade intresse för internationell trafik. Tvärtemot vad många förväntade sig blev tågtrafiken mer nationell. Varför? Jo, en paradoxal effekt av avregleringen blev att aktörer som SJ, danska DSB, och tyska DB mer fokuserade på sin ”hemmamarknad” – som ingen utomstående skulle komma och störa.

Det var som om det fanns en outtalad överenskommelse om att alla skulle hålla sig på sin kant, för att minska konkurrensen. Bolagsintresset gick före samhällsintresset.

I takt med att klimatkrisen tilltagit har en stor grupp svenskar undrat varför det inte går att åka till kontinenten utan att behöva genomföra tre till fyra tågbyten. Det är en bisarr tillbakagång i utvecklingen. Vi har ofta fått höra att förklaringen till detta är teknisk. I Danmark använder järnvägen en annan spänning än i Sverige och Tyskland, och därför är det komplicerat för svenska tåg att ta sig hela vägen från Sverige till Tyskland. SJ:s vagnar är också något bredare än vagnar i resten av Europa.

Så brukar det heta. 

Vad de som skyller på teknik sällan nämner är att det körs godståg flera gånger varje dag mellan Sverige och kontinenten. Så har det varit ända sedan broarna byggdes. Några problem med strömförsörjningen existerar inte. Dessa tåg åker ofta hela vägen från norra Sverige långt ned i Tyskland. Godståg passerar ständigt broarna och tunnlarna i Danmark, utan svårigheter. Skillnader i spänning hindrar inte dessa transporter.

Så varför kan inte människor färdas på samma sätt?

Förklaringen stavas byråkrati, politik och ekonomi. Inget av de före detta statliga monopolbolagen har varit intresserade av att driva denna internationella trafik, som kräver moderna lok som klarar spänningsbytet mellan Danmark och övriga länder. Det hade varit möjligt att ordna. Om man velat och varit beredd att göra vissa mindre investeringar.

När vi på DN för något år sedan drog igång vår egen satsning på läsar- och konferensresor med tåg till kontinenten – vi kallar projektet för ”journalistik på räls” – visade det sig snabbt att tekniken för att genomföra dessa turer existerar. 

Det som behövs, förutom lok och vagnar, är en licens för att köra genom de långa tunnlarna under Öresund och Stora Bält. Brandsäkerheten där är strikt. Det tog sex månader av pappersarbete att få tillstånd, men i onsdags gav danska myndigheter DN:s järnvägspartner Hector Rail grönt ljus. Och i helgen har vårt tåg tagit 350 prenumeranter från Stockholm hela vägen över broarna till Alperna. Alternativet hade varit att transporteras med färjan mellan Trelleborg och Sassnitz.

DN-tåget är det första passagerartåg som kört hela vägen från Sverige till Tyskland över Danmark.

Varför har vi som tidning engagerat oss i detta?  Först och främst har många läsare frågat om vi inte kan ordna resor med tåg och föredrag ombord, precis som vi länge arrangerat författarkryssningar.

Men den viktigaste drivkraften har varit att visa att det ”omöjliga” inte alls är omöjligt. Att det med ganska enkla medel och begränsade investeringar går att få bort existerande hinder. Det är fullt möjligt att köra persontåg från Sverige hela vägen till Medelhavet. Det som krävs är inte ny teknologi utan vilja.

Det är alltid enkelt att hitta problem och säga att saker och ting inte går att lösa. Felfinnare finns i överflöd. Vad vi behöver inom politik och näringsliv är ledare som pekar på möjligheter och tar sig förbi de hinder som i dag står i vägen för utvecklingen. Politiken i många länder är just nu paralyserad av bristande framtidstro. Ledarskapet famlar. Det saknas en riktning framåt.

Om tågtrafiken ska ta fart nationellt och internationellt behöver vi tänka lite större, och agera – precis som i samhället i stort.

På 1990-talet fick vi broarna över Öresund och Stora Bält. Om tio år har Danmark och Tyskland kopplats ihop med en 18 kilometer lång tunnel under Fehmarn Bält. Då kortas avståndet till kontinenten ytterligare. Sverige skulle kunna komma mycket närmare Tyskland via höghastighetsbanor för tåg, som radikalt får ned restiderna. Men om detta ska ske behöver initiativ tas nu. Investeringskapital är rekordbilligt, det som saknas är politisk vilja.

Väntar vi upprepas de gamla misstagen. I ett kvartssekel har vi stått utan attraktiv internationell tågtrafik. Görs inget riskerar vi att få vänta i ett kvartssekel till.

Källa: DN

Publicerad med tillstånd av DN